Elin Huatorpet

 

I boken "The elements of journalism" står det: 
"Journalism provides something unique to a culture: independent, reliable, accurate and comprehensive information that citizens require to be free"
Alltså: "Journalistik erbjuder något unikt för en kultur: Oberoende, tillförlitlig, korrekt och fullständig information som medborgarna behöver för att vara fri ".

Detta citat tycker jag är otroligt beskrivande av hur viktig den oberoende journalistiken är för medborgarna, samhället och vår kultur. Sociala medier i all ära, det är ett utmärkt forum för dialog och demokratin att blomstra.
Men för att problematisera det hela så tänker jag mig ett scenario: 

Tänk om den "goda" journalistiken skulle konkurreras ut. Om tidningarna och nyhetsstationerna skulle börja ta betalt för nyheter de i alla tider gett bort gratis till medborgarna. Då menar jag inte att man tar betalt för enstaka sidor utan hela nätupplagorna. Idag kan vi ju få tag i nyheter och information som täcker vårt behov av "Hunger for awerness" som författarna kallar det i boken "The elements of journalism" hur lätt som helst.  Skulle folk betala för sig? Det vet man inte. Men jag gissar att människor är så vana att få information gratis så att plötsligt ta betalt för nyheter vet jag inte om människor skulle gå med på. Speciellt inte ungdomar.  
Anledningen till att jag tar detta som exempel är att en lokaltidning där jag bor planerar att ta betalt för hela nättidningen och stänga ute obetalande personer från att ta del av nyheterna. Jag tänker mig i mitt scenario att alla nyhetssajter skulle ta till liknande metoder i en desperat ekonomisk kristid exempelvis. Hur skulle vi jaga ifatt våra nyheter? Skulle vi helt enkelt ändå vara nöjda med ett flöde från en Facebookgrupp, tweets, eller vad Google visar? Är verkligen behovet så stort för alla att nyheterna/informationen kommit från en oberoende journalistisk källa?

I "The elements of journalism" finns ett citat från John McCain (U.S senator från Arizona) då han var fängslad en femårsperiod i Hanoi att det han saknade mest var obunden och ocensurerad information:

"The thing i missed most was information-free uncensored, undisorted, abundant information".

Författarna kallar detta "The awarness instinct".
Jag tänker dock att detta är faktiskt ett citat från en senator, en högutbildad, rik och högt uppsatt person. Placerad i en mycket udda situation.
Har en sådan person ett större behov av att veta var ifrån nyheterna kommer och att de är obundna?
Har en lågutbildad person med sämre ekonomiska förutsättningar samma åsikt? Delar ungdomar den åsikten? Självklart varierar åsikter från person till person, vare sig man är låg/hög utbildad eller har låg/hög inkomst, är ung, gammal eller mittimellan. Men jag tänker att hur man ser på saker och ting kan ha lite med "klass" att göra i vissa fall. Jag kommenterade tidigare idag en annan kursblogg och kom in på hur kulturen i orten jag bor i ser ut. Här har man lägst utbildningsnivå i landet. Rasismen lyser till vardags igenom samhällskulturen. Många av invånarna tror blindt på rasistisk propaganda (inbäddat i ett vältaligt språk och till synes faktarikt). Man ifrågasätter inte källor och nyhetsvärderar inte. Man hör en dialog mellan två beakanta på konsum, man för dialog, påståenden blir till nyheter och ordet sprids med vinden i den lilla orten. Man källkritiserar inte i högre utsträckning, behovet av "Awarness" är ändå täckt. Man fick nys om något, en händelse, något av betydelse, man var aktivt med i en dialog, baserad på.. ja, vem vet vad?

Jag vill dra likheter till de sociala medierna. Detta offentliga rum. Likt kassan på Konsum. Männsikor kommer och går, slänger ut en kommentar, folk för dialog, människor delar åsikter. Vi har våra vanor på sociala medier, och väljer ut vad vi följer och inte. Bakom statusuppdateringarna och flödena sitter privatpersoner med åsikter och icke oberoende framförhållning. Tänker den "vanliga" medborgaren på det? Att information/åsikter/fakta/nyheter på sociala medier är framförd av en privatperson? Detta är jag osäker på. 
Vi tar oss igenom så otroligt mycket information under en hel dag så jag tror faktiskt inte att man värderar och kritiserar på det sättet till vardags. Information är en självklarhet idag.
Vissa värderar och källkritiserar såklart, men andra inte.
Vad händer med samhället och kulturen om de "goda" oberoende medierna konkurreras ut av de sociala medierna, de "privata" "bundna" källorna?

Faktum är att idag så är många unga (i iallafall i min närhet) inte alls intresserade av "gammelmedia". Exempelvis min syster och hennes vänner i 20-års åldern kollar aldrig nyheterna. Hon får sin information från bloggar och Facebook. Hon vet ingenting om världens/landets händelser (ekonomiskt, politiskt, kriser etc) och vad som händer just nu, hon är inte heller intresserad. Hon tycker det är sådant som händer ovanför hennes huvud och inte har med henne att göra. 
Därför anser jag att lokaljournalistiken är så viktig. Om dessa ungdomar åtminstånde kunde ta till sig och intressera sig av nyheterna på lokal nivå (alltså sådant som faktiskt händer i deras närhet som kan ha direkt påverkan på deras vardag) så skulle de iallafall ha någon form av trovärdig information/nyhetskälla. 
Därför är det så viktigt att lokaltidningarna inte stänger ute personer som inte betalar för sina nyheter. Jag tror att det blir allt viktigare att försöka locka ungdomarna till att vilja läsa lokaltidningen. Exempelvis genom ungdomssidor, krönikor skrivna av bloggförebilder, bloggar på lokaltidningarnas nyhetssiter, försöka skriva om sådant som fångar ungdomarnas vardag och intressen. Det är viktigt att ungdomarna är en målgrupp man aktivt tänker på hos redaktionerna och arbetar för att få och behålla. De är ju trots allt nuet och framtiden. Deras vanor och val kommer påverka deras barn, och i sin tur deras barn osvosv... (Ex: att tidningen finns på frukostbordet och är en naturlig del av vardagen).

 

 

The elements of journalism, citat:

 

"Every year millions of dollars are spent trying to sway public opinion, often by employing half-truths and sometimes outtight lies. As a result, it is crucial that the news media play the role of honest broker and referee as it carries the common discussion. In the new age of media, it is more incumbent of those providing us with journalism that they decipher the spin and lies of commercialized argument, lobbying, and political propaganda"...

 

"Yet in a new age, it is more important, not less that the public discussion be built on the same principles as the rest of journalism starting with truthfulness, fact and verification."

 

-De som förmedlar information på sociala medier bör gå under samma krav som journalisterna. Dock så finns ju alla typer av människor med alla möjliga syften och tankar kring sina budskap på sociala medier/internet så i det stora hela blir drömbilden av att alla skulle gå under journalistikens etiska regler ett stort problem.

Man kan inte lita på att så många människor följer reglerna. Och som sagt, sociala medier är kassan på konsum. Ett offentligt rum, där ord, meningar, åsikter, dialog, diskussion trillar ut, spontant, ibland planerat. 

Men som författarna säger, det är viktigt att världens invånare har respekt för information. Att vi inte behandlar information som skräp och något vardagligt.

Information, fakta och nyheter i trovärdig etisk förpackning är guld värt och något vi inte ska ta för givet på det sätt vi gör i många länder idag.

Det är viktigt att redaktionerna håller sig uppdaterade med vad som händer i de sociala medierna. Att man rapporterar om diskussionerna och hur dialogen ser ut där (Som många faktiskt gör! Ex: P3 nyheter).
Sociala medier och journalistiken måste gå hand i hand. Journalistiken behöver allmänheten, och allmänheten (kulturen och samhället) behöver journalistiken, för att en trovärdig oberoende bild alltid ska finnas.
Det behöver vi för att kunna vara fria medborgare. 

 

Journalisten & författaren Thomas Sjöberg förenar dokumentärens fakta med romanens gestaltning. Med hjälp av ett digert undersökningsmaterial och egna intervjuer, opublicerade brevväxlingar och sms-meddelanden, ger han en delvis annan bild av förloppet än den vi fått av media. Och när man slagit igen boken är det med en känsla av att hela sanningen kanske trots allt inte kommit fram."

- Så står det på baksidan av boken "Barnflickan i Knutby" av Thomas Sjöberg. Boken är en roman baserad på verkliga fakta. Alltså så som det kan stå i inledningen av en Hollywoodfilm "This is a film based on a true story".

 

Thomas Sjöberg skriver själv i inledningen "Detta är inte en reportagebok, det är ingen intervjubok. Och jag har ingen anlednign att ta ställning för eller emot någon av de inblandade.. Min bok är en dramatiserad skildring av mordet och mordförsöken, skriven främst utifrån Sara Svenssons perspektiv".

Thomas Sjöberg redgör alla sina källor i inledningen och berättar att Sara Svensson avböjt att hjälpa honom med boken då hon tycker det känns obehagligt att skildra händelsen genom fiktion med henne i huvudrollen. 

Åsa Waldau (såkallad "Kristi brud") gav författaren en utskällning och kände sig ytterst kränkt när hon blev förfrågad att yttra sig för berättelsens skull.

Knutby-mordet är som Thomas Sjöberg själv säger- mystiskt med många oklarheter och denna bok avger mer spänning och nyfikenhet kring vad som hände den där gången i Knutby. Thomas Sjöberg berättar vidare i inledningen vilka kapitel som är total fiktion och han redgör alltså noga för hur han byggt upp berättelsen och verkar inte sticka under stolen med vad som är fakta och fiktion. När man läser boken känns det verkligt och det gör boken ännu mer spännande.

 

Boken är tydligt litterärt journalistikt skriven. Dramaturgin är central och boken benäms också som dramadokumentär. Som tidigare sagt är Thomas Sjöberg också ganska tydlig med detta,

men medans jag läser kommer jag på mig själv med att glömma bort vad som är fakta och fiktion. Jag sugs in i berättlesen och tänker att det är extra spännande eftersom det är verklighet! Fast vänta.. Var det här det verkliga? Eller är det på låtsas? Någonting i mig vill att allting ska vara påriktigt, för det gör ju det hela mer spännande. Hans förklaring av hur han skapat beretällsen i inledningen gör det ju så trovärdigt! 

Finns det kanske en risk för att man missbedömer historien och händelsen för att man blev medtagen? Att man blandar ihop riktig fakta och fiktion, att inledningen bara förstärker detta?

 

Jag googlade på pastorn Helge Fossmo och fann en ganska lång intervju i café med honom, en intervju av författaren Thomas Sjöberg. Den enda Thomas Sjöberg pratade på djupet med av de inblandade i skapandet av boken var själva pastorn. I intervjun känner man igen från boken och mycket i den intervjun tas upp i boken, nästan ordagrant. Jag rekommenderar er till att läsa den intervjun. (http://cafe.se/sommarlasning-helge-fossmo/)
Varför publicerar man en intervju med Knutby-pastorn i Café? Med porträttbilder som en "kändisintervju" till sommarläsningen. Hela händelsen är ju självklart intressant men jag frågar mig varför just Café publicerat denna intervju?

 

 

 

 

Jag reagerade speciellt på ett stycke i Stig Hadenius artikel: 

 

Här spekulerar Hadenius i hur situationen kunde sett ut om media hade gått ut med namn i media. Han spekulerar till och med om Englas mamma inte hade låtit Engla cykla hem själv den där eftermiddagen om hon hade fått namnet på den misstänkte. Denna typ av spekulation tycker jag är direkt kränkande mot Englas mamma. Det som hänt har hänt, och det går inte att göra det ogjort.
Hade verkligen lokalbefolkningen agerat med större försiktighet år 2008 (Då Engla blev mördad) om de hade vetat vem som mördade Pernilla år 2000? Hade man verkligen agerat med extra stor försiktighet, 8 år senare?
Ett väldigt långsökt argument tycker jag. 

Visst, det finns en möjlighet att publiceringen slår rätt och att man kunde förhindra brott. Programmet Efterlyst är väl ett exempel på ett sådant program som agerar som polisens högra hand. Detta program har flera gånger varit en bidragande faktor till att polisen haffat en skurk?
Men det finns också så mycket som kan gå fel. Man kan göra stora misstag, för en journalist är inte en utbildad brottsutredare.

 

Angående etnicitet tycker jag att man allt mer läser om vilket ursprung en brottsling har. Jag får för mig att i och med den debatt, uppmärksamhet och opinion Sverigedemokraterna fått och främlingsfientligheten som lyser med sin närvaro i Sverige den senaste tiden, har det varit mer aktuellt att "provocera" läsarna genom att nämna förövarens etniska ursprung. Detta blir väldigt olyckligt då olika "ursprungsgrupper" blir utsatta för häxjakt. Inte minst på Sociala medier där näthatet mot vissa ursprungsgrupper är otroligt utsatta för näthat. Dettaanser jag media har en stor roll i som väljer att rapportera om bakgrunden mer detaljerat vid enskilda brott och brottslingar. I artikeln " Pressforskare: medierna borde publicera namn oftare" står det: 

"Men medan Stig Hadenius får stöd av allmänheten – forskning visar nämligen att allmänheten i större utsträckning än journalistkåren vill se namnpubliceringar – gör flera debattörer tummen ner."

Jag brukar ifrågasätta media när de publicerar bilder på ett dött barn. Eller skriver väldigt detaljerande om hur ett barn blivit mördat etc.För mig är det är övertramp på den privatlivets helgd. Jag förstår inte riktigt vad allmänintresset skulle vara i just bilden av det döda barnet.

I veckan har aftonbladet publicerat bilder på syriska och afghanska barn som blivit offer för kriget. På bilderna syns barnens livlösa ansikten. Jag kan förstå tanken bakom, att man verkligen vill visa det fruktansvärda som kriget orsakar. Att man vill ge de som faktiskt skulle kunna hjälpa en riktig kalldusch.
Men för mig känns det som väldigt utlämnande publicering. Och jag tror inte att dessa bilder verkligen gör att människor bidrar mer. Denna typ av journalistik känns allmänt "smutsig".

(Artikeln och bilderna: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16388142.ab)

Jag har tidigare kritiserat en journalist på Expressen för att ha beskrivit väldigt detaljerat om hur ett spädbarn blivit mördad. Jag ser ingen anledning till att så detaljerat beskriva hur spädbarnet blivit mördad. Det räcker att rapportera om att det hänt.Den gången ursäktade sig faktiskt den ansvariga utgivaren via mail till mig och medgav att man skrivit för detaljerat och artikeln redigerades. Hade jag varit barnets syskon, mormor, farfar, moster etc. hade jag mått väldigt dåligt över en sådana detaljerad publicering om den jag förlorat. I det fallet hade man verkligen ingen hänsyn till de anhöriga. 

Punkt 7: "Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning." och punkt 9: "Respektera den personliga integriteten": "Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga." 

Detta är definitivt ett svårt och viktigt ämne att diskutera. Det verkar vara väldigt olika i hur medierna ställer sig till spelreglerna. Men personligen tycker jag att de regler som finns idag är bra och med tanke på vilken extrem spridning nyheter kan få idag jämfört med förr. 

 

 

Rubrikerna i de mer kommersiella medierna har innehållet ordet "Hästkött" och meningarna "Starka känslor angående hästköttet" "EU i krismöte angående hästköttet".
Public-service medier har benämt skandalen som "Köttskandalen","Krismöte om köttskandalen" "Företagen i köttskandalen granskas" (Alltså en slags återkoppling till likvärdig skandal under 2012).

 

Enligt Jesper Falkheimer och Mats Heide i boken "Mediesamhället, centrala begrepp" (2009) är det
"Ingen överdrift att påstå att massmedier har en central roll att spela före, under och efter kriser"
Falkheimer och Heide hävdar till och med att det är "på grund av och genom massmedier som kriser skapas"

Genom Falkheimer & Heides kapitel om kris ser jag hur massmedierna försöker uppdaga en social kris/reaktion genom den kulturella kod många har där man tycker att det är oetiskt att äta hästkött. Oberoende medier fokuserar mer på en samhällskris när det gäller vår livsmedlesproduktion generellt och ser på saken som felmärkta förpackningar, slarv och på köttet som kött och inte först och främst hästkött.

 

Reaktioner på sociala medier och webbtidingarnas kommentarsfält är i stora drag fokuserade på faktumet att det är oetiskt att äta häst och att man ska välja själv om man vill äta häst eller inte. Men samma sak gäller väl gris och nötkött? Det finns ju väldigt många människor där ute som inte äter griskött på grund av religion.
Den grupp människor var ju otroligt utsatta i "Köttskandalen" 2012, den med oxfilén som egentligen var en fläskfilé.
Detta har jag reflekterat över i veckan. Varför är det etiskt upprörande när det gäller hästkött? Men inte när det gällde fläskkött? (då tänker jag på den kulturella etiken i det hela)

Ett citat från Karolina Thorell, Hästnäringens nationella stiftelse, har i veckan florerat i webbtidningarna i de olika artiklarna jag läst:

 

 – Hästkött är ett bra alternativ men det ska vara ens eget val att äta det. Fusket är oacceptabelt.

Det borde vara samma resonemang när det gäller gris, eller hur? Det resonemanget finns ju såklart, men är inget resonemang man skrivit om i tidningarna etc.

Min poäng är alltså att livsmedelsdistrubitörerna inte vet vart köttet kommer ifrån. Detta borde ha lyfts från början även i "hästköttsskandalen". Fokuset borde inte vara på själva hästen, utan på själva köttfusket, precis som med oxflién som var en fläskfilé. Vi konsumenter tror blindt på alla lovord och de lockande förpackningarna, när livsmedelsföretagen i verkligheten själva inte ens har koll på vart deras kött kommer från och vad för slags kött det är. Köttet vi äter är en gigantiskt industri med fokus på försäljning och att tjäna pengar, inte en prunkande hage med några få kor med tillgång till färskt gräs och porlande bäckar, såvida man inte väljer närproducerat från småskaliga gårdar, men de råvarorna hittar man inte ofta i fryst lasagne från en livsmedelsjätte. Köttindustrin har en stor baksida och hur djuret behandlas och föds upp har många brister. Brister som i sin tur kan påverka vår hälsa (uppfödning på kraftfoder, antibiotikarester i köttet, osv).

Media bestämmer och sätter agendan, "Agendasetting", om vad vi ska tycka och tänka har jag ofta hört i min utbildning inom MKV och det stämmer verkligen. I detta fallet skulle vi i första hand tycka synd om alla hästar och äcklas av att vi ätit sällskapsdjur, som effekten också verkar ha blivit bland många av att döma reaktioner i sociala medier etc. Att köttindustrin är massiv med noll koll, som egentligen är det viktigaste fokuset i den här skandalen har alltså inte varit det spåret man satt i första hand i samhället.

En annan nyhet jag reagerat på och undrar varför den inte får mer plats i nyhetsflödet (som också har med agendasetting att göra) är reportaget av P1 om de överbelagda förlossningsklinikerna. Är man något insatt i politiken vet man att det pågår stora nedskärningarna inom vården runt om i landet och tyvärr får då kvinnovården ta en rejäl smäll.
Det resulterar i överbelagda förlossningsavdelningar, för lite personal och stressade barnmorskor vilket ger i sin tur ger en bristfällig vård. På mitt lokala sjukhus vet jag att man har slagit ihop kvinnoavdelningar med allvarligt sjuka kvinnor och nyblivna föräldrar, kanske inte en jätte bra kombination ur båda parters synvinkel.
I Stockholm får inte ens kvinnorna många gånger plats, och barnmorskorna känner till och med "Tur att ingen dog idag" enligt barnmorksan i reportaget.

 

Jag har inte läst eller hört något om detta i någon webbtidning, istället läser jag om "Danny och Mollys nya romans" och "Gina krashade med scooter", såklart för att vi är i melodifestivalstider. 
Men är det inte viktigare att uppmärksamma och ge värde till reportaget P1 gjort, om förlossningsvården som springer rakt in i väggen? På vilket sätt är Gina, Molly och Danny viktigare än rätten till en trygg förlossning?
Varför värderas inte kvinnovården/förlossningsvården som ett viktigt scoop?

 

Tyvärr är det väl så att journalistiken och informationsflödet är och blir allt mer genomsyrat av kommersiellt material och det viktigaste är att tjäna pengar, för att ens överleva redaktionellt, som i sin tur påverkar oss som nyhetskonsumenter och vår medvetenhet om vad som är viktigt och inte.

Som tidigare nämnt så kan kriser skapas och uppdagas av massmedierna.

Frågan är varför ingen (förutom SR) vågar eller bryr sig om att lyfta problemet och göra rubriker av det?

 

Lyssna gärna!

(http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5443830)

 

 

 

Mitt namn är Elin Huatorpet, 24 år och kommer från Karlstad.

Jag är i grund och botten student på Kommunikation och Globala medier programmet vid Karlstads Universitet och går nu min fjärde termin som jag valde att göra fristående och läsa mer praktiska kurser.
Förutom Journalistik läser jag  Webbredaktör från KAU och Omvärldsanalys från LIU.

Förutom att plugga brukar jag illustrera, läsa böcker och skriva.