En recension av boken "Barnflickan i Knutby" av Thomas Sjöberg.
Journalisten & författaren Thomas Sjöberg förenar dokumentärens fakta med romanens gestaltning. Med hjälp av ett digert undersökningsmaterial och egna intervjuer, opublicerade brevväxlingar och sms-meddelanden, ger han en delvis annan bild av förloppet än den vi fått av media. Och när man slagit igen boken är det med en känsla av att hela sanningen kanske trots allt inte kommit fram."
- Så står det på baksidan av boken "Barnflickan i Knutby" av Thomas Sjöberg. Boken är en roman baserad på verkliga fakta. Alltså så som det kan stå i inledningen av en Hollywoodfilm "This is a film based on a true story".
Thomas Sjöberg skriver själv i inledningen "Detta är inte en reportagebok, det är ingen intervjubok. Och jag har ingen anlednign att ta ställning för eller emot någon av de inblandade.. Min bok är en dramatiserad skildring av mordet och mordförsöken, skriven främst utifrån Sara Svenssons perspektiv".
Thomas Sjöberg redgör alla sina källor i inledningen och berättar att Sara Svensson avböjt att hjälpa honom med boken då hon tycker det känns obehagligt att skildra händelsen genom fiktion med henne i huvudrollen.
Åsa Waldau (såkallad "Kristi brud") gav författaren en utskällning och kände sig ytterst kränkt när hon blev förfrågad att yttra sig för berättelsens skull.
Knutby-mordet är som Thomas Sjöberg själv säger- mystiskt med många oklarheter och denna bok avger mer spänning och nyfikenhet kring vad som hände den där gången i Knutby. Thomas Sjöberg berättar vidare i inledningen vilka kapitel som är total fiktion och han redgör alltså noga för hur han byggt upp berättelsen och verkar inte sticka under stolen med vad som är fakta och fiktion. När man läser boken känns det verkligt och det gör boken ännu mer spännande.
Boken är tydligt litterärt journalistikt skriven. Dramaturgin är central och boken benäms också som dramadokumentär. Som tidigare sagt är Thomas Sjöberg också ganska tydlig med detta,
men medans jag läser kommer jag på mig själv med att glömma bort vad som är fakta och fiktion. Jag sugs in i berättlesen och tänker att det är extra spännande eftersom det är verklighet! Fast vänta.. Var det här det verkliga? Eller är det på låtsas? Någonting i mig vill att allting ska vara påriktigt, för det gör ju det hela mer spännande. Hans förklaring av hur han skapat beretällsen i inledningen gör det ju så trovärdigt!
Finns det kanske en risk för att man missbedömer historien och händelsen för att man blev medtagen? Att man blandar ihop riktig fakta och fiktion, att inledningen bara förstärker detta?
Jag googlade på pastorn Helge Fossmo och fann en ganska lång intervju i café med honom, en intervju av författaren Thomas Sjöberg. Den enda Thomas Sjöberg pratade på djupet med av de inblandade i skapandet av boken var själva pastorn. I intervjun känner man igen från boken och mycket i den intervjun tas upp i boken, nästan ordagrant. Jag rekommenderar er till att läsa den intervjun. (http://cafe.se/sommarlasning-helge-fossmo/)
Varför publicerar man en intervju med Knutby-pastorn i Café? Med porträttbilder som en "kändisintervju" till sommarläsningen. Hela händelsen är ju självklart intressant men jag frågar mig varför just Café publicerat denna intervju?
Jan Gradvall skriver i sin artikel "New journalism blir aldrig gammal":
"New journalism visade på en möjlighet att kombinera det bästa från två världar: journalistikens faktagranskade och litteraturens inlevelseförmåga.."
Det är exakt det Thomas Sjöberg gör. Men en tanke jag har är att det kan vara farligt då jag som läsare glömmer bort vad som är fakta och fiktion. När jag läste boken hade jag totalt glömt vad som var påriktigt och inte och skapade en sorts uppfattning om hela händelsen, människorna, Knutby, kyrkan, med mera utifrån boken.
En uppfattning som är baserad på verkliga händelser. Verkligheten är alltså endast bara en grund. Vad ger "New journalism" för konsekvenser när fakta och fiktion blandas ihop? Är det då rykten på stan och skvallerjournalistik skapas?
Elin Huatorpet
Journalistik VT'13
